VAPNET

Såg att jag glömt en spelning. Näst lördag (alltså Emmabodalördagen) spelar vi på Trädgården i Stockholm.

Yran var en deppig upplevelse som verkligen grusade de förhoppningar som jag hade byggt upp om att bli sams med Östersund. Vi var pepp på att vara kvar dagarna efter spelningen men hade bara fått armband för en dag. Detta borde ju inte vara ett stort problem att fixa, men tydligen var det av högsta vikt att vi inte skulle få komma in. "Vi vet inte hur de gör på alla andra festivaler" sa dom, "men här får man betala om man vill komma in". Så här är det på andra festivaler: man tycker att det är roligt om artister vill vara kvar. Dom ser det i alla fall inte som ett hot som måste avvärjas. Jag tänker att eftersom när alla som jobbar med festivalen, deras kompisar och deras respekitive är välkomna så borde även banden vara det. Har inte banden en liten del i att det blir en festival? Nu är partiskt i målet, men jag har svårt att förstå hur man kan boka ett band som man skäms så mycket över att man inte vill släppa in på området. Om ni hatar oss är det väl bättre att skita i att boka oss.

Hur som helst, deras behårda idé om att vi inte skulle få komma in gratis på fredagen födde två roliga idéer för hur man smidigt sköter presskontakter. P3 skulle intervjua oss på kvällen, men vi kom ju som sagt inte in på området. En mycket förvånad radioproducent ringer mig om meddelar yrans två förslag: det första var att P3 skulle flytta ut all sin utrustning utanför festivalområdet för att prata med mig och Anna i tio minuter. När radiokillen förklarade att det inte gick föddes nästa ekonomiska genidrag: en ansvarig från yran skulle komma och möta oss tio minuter innan intervjun, följa med oss och sedan se till att vi lämnade området direkt! Jag vägrade så klart att gå med på det, vilket jag ångrar lite i efterhand. Det var verkligen motsatsen till strategiskt PR-tänkande, det är nästan så att jag beundrar dem för det. Som lekman tycker man att det borde vara smidigare att bara vara vänlig istället för att lägga ner timmar av tjafs på något som de inte ens kan tjäna pengar på. Men syftet måste väl ändå vara att sätta oss på plats, det är svårt att inte göra någon annan tolkning. Bara för att man spelar på festivalen ska man inte tro att man är välkommen!

Dessutom var ljudteknikern, som körde "jag roddade åt 220 volt på åttiotalet"-stilen, närmast fientligt inställd till vår musik, vilket är en ganska dålig utgångspunkt. Han öppningsfråga visade på hans ambitioner: "var är det där mp3-eländet?"

E-type blev nekad att ta med sig nyfunna kärlekar på efterfesten ett år och utbrast åt vakterna: "det här är sista gången jag spelar på den här Kalle Anka-festivalen!". Varför har inte jag den mannens slagkraftighet? Istället har jag gått omkring i självförakt de här dagarna, det är som att hierarkitänkandet i Östersund sköljer över mig igen. Det pratas om ryggdunken i Stockholms mediavärld, men jag tror knappast att den kan mäta sig med Östersunds.