måndag, augusti 28, 2006

måndag, augusti 14, 2006

Runt luch åkte jag och Anna iväg till Halmstad för att lämna tillbaka bussen vi hyrt under sommaren. Vemodigheten när vi lämnade åbäket i industriområdet utanför stan var dubbelt: dels så markerade det sommaren förestående slut på ett uppenbart sätt, dels så kommer jag att sakna att se klumpen äta upp parkeringspengar utanför fönstret. På tåget hem ignorerade Anna konduktören vilket jag tog som ett tecken på att vi skulle tjyvåka, så jag gjorde detsamma. Först kände jag mig ung, sedan gammal när det slog mig att de där pengarna vi sparade inte spelar så jävla stor roll i vilket fall.

Majas i Varberg var mysigt med rundpingis, havsbad i nattet med korallrevsblödande knän och vacker utsikt.

Emmaboda, vilken bra festival det är! Jag trodde att jag var less, men det var jag inte. Bäst var nog Agent Simple och Emmabodas Glasmästare, festivalens närmsta granne (det gula huset med hästar) som tog hand om vår trasiga bil när vi kom till området, körde den till jobbet och lämnade tillbaka den hel dagen efter.

Att få uppleva Hotel Amigos helt sjuka blandning av sextiotalscharter och skånsk vildsvinsjakt var ju en upplevelse för sig. Dessutom körde de ett gulligt DDR-inspirerat frukostsystem där varje komponent till frallan delades ut för sig av en myndig mattant. En tjej som var barfota blev tillsagde att gå upp på rummet och ta på sig skor igen! Det var mysig klassresakänsla.

Vi missade fredagen och lördagen eftersom vi åkte till Malmö och Stockholm. I Malmö bröt min latenta förkylning/magsjuka ut och jag tillbringade tiden efter soundcheck med feberdrömmar om att att Nygård skulle vara otrogen med min tjej och med att spy. Att spela med feber och kallsvett var dock rätt roligt, jag kände mig som Keith Richard. Jag tror att de andra hade roligt också. Men det kanske var febern. Lördagen var också kul, men det är ju helt sjukt att man inte får spela efter tio på Trädgården för att någon borgarbracka vill bo i innerstan och ändå ha det tyst. Jag fattar inte hur man står ut i den där stan.

Nästa helg blir det Bjuv den 25 och Tjörn den 26. Vi sparade metropolerna till sist!

För övrigt så bär jag mycket hat nu, men har inte koncentrationen det krävs att artikulera det.

En rolig grej är att Darla.com distribuerar oss i USA, mest för att jag förknippar dem med en tid då både internet och indiepop var nytt för mig.

fredag, augusti 04, 2006

En till spelning bokad: Malmö, KB, 11 augusti.

Vapnetstalkers, eran vecka kommer alltså att se ut så här: på måndagen åker ni till Linköping och ser Martin H spela i en trädgård som Hospitalet, på tisdagen ser ni Vapnet på Majas i Varberg och spelar pingis, på onsdag åker ni till Emmaboda och blippar och bloppar till SMK efter Vapnet, sover dåligt i ett fuktigt tält och ser Sibiria på torsdagkväll. Fredag är ni uppe med tuppen och åker ner till Malmö, äter en överskattad kikärtsbullssmörgås på Falafel no 1 och super in den kontinentala känslan i Sveriges Berlin tills KB öppnar. Lördag tar ni tåget upp till Stockholm och ser oss på Trädgården, smyger in i logen och snor återigen Jespers jacka och min tröja innan ni kräks utanför centralstationen och åker hem.

Idag la Hanberg ljuvlig sång på två nya låtar. En går under arbetsnamnet "slingig" och beskriver gitarrens karaktär i låten. Den andra heter Tjernobyl och skrevs inför den här sommaren, då det var tjugo år sedan katastrofen. Dålig framförhållning har man och tidsoptimist är man, så den kommer nog ut till våren istället.

tisdag, augusti 01, 2006

Såg att jag glömt en spelning. Näst lördag (alltså Emmabodalördagen) spelar vi på Trädgården i Stockholm.

Yran var en deppig upplevelse som verkligen grusade de förhoppningar som jag hade byggt upp om att bli sams med Östersund. Vi var pepp på att vara kvar dagarna efter spelningen men hade bara fått armband för en dag. Detta borde ju inte vara ett stort problem att fixa, men tydligen var det av högsta vikt att vi inte skulle få komma in. "Vi vet inte hur de gör på alla andra festivaler" sa dom, "men här får man betala om man vill komma in". Så här är det på andra festivaler: man tycker att det är roligt om artister vill vara kvar. Dom ser det i alla fall inte som ett hot som måste avvärjas. Jag tänker att eftersom när alla som jobbar med festivalen, deras kompisar och deras respekitive är välkomna så borde även banden vara det. Har inte banden en liten del i att det blir en festival? Nu är partiskt i målet, men jag har svårt att förstå hur man kan boka ett band som man skäms så mycket över att man inte vill släppa in på området. Om ni hatar oss är det väl bättre att skita i att boka oss.

Hur som helst, deras behårda idé om att vi inte skulle få komma in gratis på fredagen födde två roliga idéer för hur man smidigt sköter presskontakter. P3 skulle intervjua oss på kvällen, men vi kom ju som sagt inte in på området. En mycket förvånad radioproducent ringer mig om meddelar yrans två förslag: det första var att P3 skulle flytta ut all sin utrustning utanför festivalområdet för att prata med mig och Anna i tio minuter. När radiokillen förklarade att det inte gick föddes nästa ekonomiska genidrag: en ansvarig från yran skulle komma och möta oss tio minuter innan intervjun, följa med oss och sedan se till att vi lämnade området direkt! Jag vägrade så klart att gå med på det, vilket jag ångrar lite i efterhand. Det var verkligen motsatsen till strategiskt PR-tänkande, det är nästan så att jag beundrar dem för det. Som lekman tycker man att det borde vara smidigare att bara vara vänlig istället för att lägga ner timmar av tjafs på något som de inte ens kan tjäna pengar på. Men syftet måste väl ändå vara att sätta oss på plats, det är svårt att inte göra någon annan tolkning. Bara för att man spelar på festivalen ska man inte tro att man är välkommen!

Dessutom var ljudteknikern, som körde "jag roddade åt 220 volt på åttiotalet"-stilen, närmast fientligt inställd till vår musik, vilket är en ganska dålig utgångspunkt. Han öppningsfråga visade på hans ambitioner: "var är det där mp3-eländet?"

E-type blev nekad att ta med sig nyfunna kärlekar på efterfesten ett år och utbrast åt vakterna: "det här är sista gången jag spelar på den här Kalle Anka-festivalen!". Varför har inte jag den mannens slagkraftighet? Istället har jag gått omkring i självförakt de här dagarna, det är som att hierarkitänkandet i Östersund sköljer över mig igen. Det pratas om ryggdunken i Stockholms mediavärld, men jag tror knappast att den kan mäta sig med Östersunds.