Tack.
Lilla turnén var skön. Ni kanske har lyssnat på skivor med Bright Eyes till exempel? Han skriver låtar om att det är synd om honom eftersom han måste bli hyllad och vara tarvlig mot tjejer i olika länder. Det är konstigt av honom, om man jämför att åka iväg någonstans och föda sitt ego mot att jobba på posten (eller skriva en uppsats eller vad man nu gör i sin vardag) så är det föregående lätt att föredra. Man får vara lite vaksam mot sig själv, ibland är man någon man hatar. När man ringer sitt enda samtal till ens bokare för att man inte har fått öl (så att man kan säga att man dricker efter spelningen för att det ändå finns) eller när man blir sur för att man spelar på en liten scen och så där. Jag har varnat Vapnet nu så det torde vara lugnt.
Visst är det skillnad att vara på månadslånga turnéer i främmande länder och att då och då ta en långhelg i småland, men poängen är det samma. Det som är jobbigt med att vara ute och spela är i så gott som alla fall relaterade till skörlevnad och det är bara artistens eget fel. Det är bara att shapea upp och sluta lipa.
Samtliga arrangörer har varit bra och hjälpsamma. De enda rötägg vi har stött på var några oproffsiga/otrevliga ljudtekniker på popadelica. Jag vet inte om det var personligt mot oss eller alla som spelade på den mindre scenen, men det var ovärdigt resten av festivalen som var grymt bra arrad. Det är sorgligt när människor inte respekterar sina arbeten.
Stefan Malmkvist skrev en förlåtande recension om vår spelning på Landet, men i ärlighetens namn så var det inte medhörningens fel att vi var lite väl fria i vår förhållning till tonart och tajming.
The Sweptaways var fantastiska! Jag är tacksam över att få höra deras tolkning av Kalla mig. För ni som inte vet så är det en indiedamkör som kan sjunga på rikt. De har en dirigent, så de kör klassiska körgrejer som att stanna upp och börja om igen, samtidigt.
